(2015-03-11)
* * *
Hur var det nu? Man skulle sitta högt
och ha ett fågelperspektiv på stormen?
Vad ansågs rätt? Att kasta uniformen
och räta ryggen mänskligheten krökt?
Vad var det för en bergstopp han besökt?
På vilket sätt kan den primala normen
förkastas för att nå den högsta formen
som mänskligheten alltid eftersökt?
Hur gör man för att skriva med sitt blod
så både kropp och ande vinner mod
att dansa med gudomligt DNA?
Hur gör man för att skratta åt det grymma
och leka fram det dygd vill undanskymma?
Vad var det nu som Zarathustra sa?
* * *
I natten faller flingorna försiktigt,
men fallet förefaller tappat riktning.
En flinga född i troposfärens skiktning
försöker finna fram till något viktigt.
Den ber om råd, men svarar ouppriktigt
när skaldarblicken gör sin slutbesiktning
av flingans plats i vinternattens diktning
och diktar att dess fall är rätt och riktigt.
För trots att markens famntag ligger redo
så hävdar flingan ihärdigt sitt credo
att den har högre syften, större värden.
Så skalden söker lugna rastlösheten
med ord som talar genom snöblindheten:
Att våga landa är en del av färden.
* * *
Jag tänker sömnen som ett stort svart hav
där jag kan sjunka ner, och innesluten
i tidlös tanklöshet helt oavbruten
få vila fri från frågor, skräck och krav.
Men havet rusar fram i storm, därav
blir sömnens yta stenhård, liksom gjuten
av regnvåt grå betong, och utesluten
så stöts jag bort mot sömnlöshetens grav.
Jag söker en i stiltje utlagd bädd
av knäpptyst mörker, som kan fånga mig
och stoppa om mitt sönderblåsta sinne.
I detta mörker är jag inte rädd,
då jag i tystnaden som lösgör sig
ska finna nya drömmar djupt där inne.
* * *
Vill släppa taget om min mänsklighet
och lägga mig helt uttömd och dränerad
invid din kropp och där, helt accepterad
få vila i all ynklig bräcklighet.
Vill glömma varje form av duglighet,
så du helt fördomsfri och ogarderad
får se min styrka bli dekonstruerad
och fri i kravlös otillräcklighet.
Dröj kvar brevid min viljas stoftmolnsdimma,
där inget mer är möjligt att förnimma
än tomhet som mitt största livsbehov.
Så låt mig ligga ursköljd, åderlåten,
förbleknad, färglös, matt och söndergråten
i spillror efter år av styrkeprov.
* * *
Ett gråtrött nattflys flygförmåga skall
förfäkta fåfängt runt vår nattbelysning.
Förmätet väljer vi då med en fnysning
att vifta bort dess flyktväg mot förfall.
Nervösa vingslags viljesvaga svall
vill visa oss vår väg i genomlysning
av vilka val vi gjort, och med en rysning
så gryr en insekts insiktsöverfall.
Vi inser hur vi liksom malen dras
till ett bedrägligt ljus. En parafras
på malens ofrivilliga beslut
att i sin jakt på månens sanna sken
förtvina kring ett irrbloss. Den idén
förlamar, - och vårt nattljus brinner ut.
* * *
Jag reser åter lugnt mot ljuset som
beklär mitt hem i blodröd solnedgång.
På himlen sjunger Venus tyst sin sång
om allt som kom och gick, och återkom.
En nyväckt tongång, där förr förekom
den tomgång, stum, som likt en följetong
bedövade min själ med sin jargong
av monoton tonalitet runtom.
Men i det nyförlösta, som ger klang
av nya sammanvävda sammanhang,
är det en okänd ödeshand som styr.
Jag närmar mig en outforskad hamn
och företeelse som saknar namn.
Jag reser mot en solnedgång som gryr.
* * *
Försöker drömma några drömmar till.
Försöker hålla några spår vid liv
av steg jag tog och dessa djärva kliv
som sprängde alla gränserna därtill.
Försöker hålla glöden varm. Jag vill
försöka brinna het och impulsiv.
Jag vill försöka vara kreativ
och sjunga kärlekssånger utantill.
Men varje våg av hetta i min kropp
bemöts av minnena som sätter stopp
och låter lusten malas ner till sand.
Och sångerna som föddes på din hud
har ändrat klang till dystra förebud
om allt som dör när hjärtan står i brand.
* * *
Han anar någonting i ögonvrån.
En mörk gestalt ifrån en underström
som flödar ur en oavslutad dröm,
en röst som ekar, långt där nerifrån.
En skugga skymtar vagt vid järnridån
och sinnet ropar -"Spring din väg och göm
allt skört, följ med i själens flyktingström.
Fly bort ifrån din innersta demon."
Men trots försöket att gå oupptäckt
så är han fast i bestens andedräkt
och skälver under kroppens kalla kårar.
En kort sekund av skräck, som viker bort,
för hans demon är av en annan sort.
Den sprutar inte eld, den fäller tårar.
* * *
På himlens högsta punkt så bländar oss
en sol med sina ständigt stolta strålar.
Ett övermod som utan tanke målar
ett självporträtt med hundratusen bloss.
En självgod gul och glödande koloss
av självupptagenhet, som ständigt prålar
med djärv protuberans, som är som nålar
i ögonen på den som längst ner slåss.
Men varje bana når sin högsta punkt
långt innan man förstått att vara nöjd,
trots alla varningsord som träffar oss.
För Helios blir därför mötet tungt
med zenit, då han plötsligt tappar höjd,
som om han blev sin egen Ikaros.
* * *
I tystnaden briserar alla ord.
I mörkret bländar ljuset indiskret.
I kölden kokar domnad känslighet
och ökensand blir till en fuktig jord.
I hungern dignar varje middagsbord
av doftberusad, diger läckerhet
och frisläppt individualitet
får blomma ut och blir tillintetgjord.
En ensam ö, en stolt och högrest stam,
ett osått frö, en sprängfylld, uppdämd damm
som håller fast det hav som ligger gömt.
En spricka, fin, som spindelspunnen tråd,
med diciplin att aldrig visa nåd,
den smeker dammens vägg brutalt och ömt.
* * *
Ett liv, en timme, en minut i världen,
en väntan på att dagen ska ta slut,
så allt det sköna vi har sett förut
kan falna, liksom glöd som dör i härden.
En stilla storm, som formar huvudgärden
till virvlar utav slarvigt antänt krut
och halva händelser, som först såg ut
att bli till mer än summan av dess värden.
Det lilla livet lever dock på hoppet
att efter hela löpta levnadsloppet
få återfödas, så som själar gör.
Men när ens egna eftersökta Graal
har flytt vår sfär är tomheten total.
Blott tystnad återstår när gudar dör.
* * *
Så står mitt trötta hjärta åter stilla
och darrar lätt inför det sista slaget.
Det vet att när dess sista steg är taget
finns inte längre något blod att spilla.
Då övergår det stora i det lilla,
och allt som plågar överhuvudtaget
slås bort från brädet i det sista draget
och tungan slipper allt som smakar illa.
Det trötta hjärtat häver sig och skälver
och blodkärlsväggar sväller upp och välver
sin tunna hinna kring mitt sega blod.
Det sista slaget brister mitt i tanken
på det som aldrig blev...
*
